Idas naglar!

De som säger att ingenting går att göra med långa naglar - de personerna vill jag smiska.

Hur kan man ha så lite tro på sig själv; att några centimeter långa naglar skulle hindra en från att leva?

Det går till och med att knäppa igen ett par jeans.

My story goes like this:

Jag blev tipsad av han som är den viktigaste i mitt liv - han sa "de skulle passa dig, du har vackra händer".

Jag köpte det inte, var svårflörtad.

Men så testade vi - limmade på egna lösnaglar hemma och jag gick ute med dem en kväll. ...och jag trivdes direkt.

Inte direkt oväntat med tanke på att jag har en väldigt stark exhibionistisk sida inom mig.

Jag älskade att folk plötsligt tittade på mina händer; att jag fick uppmärksamhet jag inte skulle fått utan naglarna.

De hemmagjorda naglarna höll dock inte speciellt länge.

 

 

 

Några veckor senare limmade vi på tippar hemma igen, i väntan på tid hos en riktig nagelteknolog.

Efter den andra gången var jag fast.

Kände mig som sexigast i världen när jag rörde mig med mina långa naglar; och det syntes nog i mina ögon.

Jag arbetade i mina hemmalimmade tippar men var väldigt, väldigt försiktig med tanke på att inget annat än limmet höll dem kvar.

Några dagar senare gick jag för första gången till en nagelteknolog.

Hon blev förvånad över den längd jag ville ha; hon var pessimistisk och sa att de skulle gå av och skada mina fingrar, och att de aldrig skulle hålla längre än över helgen.

Hon hade fel.

Mina allra första gelénaglar höll i hela fyra veckor.

Jag var under hela tiden förälskad i dem.

Älskade plötsligt mina händer; älskade att hålla i stången på tunnelbanan; älskade att känna dom mot min kropp; älskade att dra dom genom min älskades hår.

I jakten på de perfekta naglarna tog jag efter fyra veckor av mina dåvarande och gick till ett nytt ställe för att se om de teknologerna kunde uppfylla mina drömmar om de perfekta plastnaglarna.

På det stället fick jag långa men alldeles för smala och alldeles för ihoppinchade naglar mallade med akryl.

De var snygga men inte hållbara.

Redan någon timme senare gick en ringfingernagel av, och med sig tog den hela min egna nagel.

Jag grät på en pendeltågsstation. Det gjorde ont; teknologen hade rätt; det gjorde in i h-vete ont att förlora en nagel.

Men, det var inte mitt fel - det var de dåligt gjorda naglarna. I och med att de tidigare hållit i fyra veckor bestämde jag mig direkt för att akryl inte var något som fascinerade mig.

Dagen efter föll en lillfingernagel i golvet, min egna nagel satt dock kvar, men jag var besviken, ville ju ha mina vackra naglar.

Därför vände jag mig till ett tredje ställe redan några dagar senare.

Nagelteknologen där var lika pessimistiskt inställd som de tidigare - undrade hur man överhvudtaget klarar av att göra något med så långa naglar: "hur kan du jobba? Hur städar du?".

Allt går, svarar jag numer med den mest självsäkra röst.

Inget är omöjligt.

Att sätta på lösögonfransar; något som är en omöjlighet för många till och med utan naglar; går på bara några sekunder; skriver på datorn gör jag med naglarna istället för med fingertopparna (varför skulle det vara svårt...!?!), petar mig i näsan - det gjorde jag inte ens innan jag hade mina naglar.

På det tredje stället fick jag de snyggaste gelénaglarna gjorda av teknolog hittills...

De var gjorda med tippar och visserligen mindre gelé än de första naglarna men ändå så pass mycket att nio utav tio höll tills jag själv valde att ta av dem efter att mitt liv fulländats och jag fått hem en egen uv-lampa!

Nu har jag egna prylar och kan göra som jag vill; mina älskade, sexiga naglar kan se ut precis som jag vill ha dom, och jag behöver under tillverkandet av dom inte lyssna till kritiserande röster som bara undrar "hur, och varför".

Första gången jag gjorde egna gelénaglar gjorde jag dom korta, (observera: min definition av korta naglar är annorlunda än en vanlik lekmans). Så, de blev korta men ack så snygga, så mycket snyggare än jag hade kunnat tro att de skulle bli. 

Jag var ju liksom inget proffs; jag var ju första gångsgörare av gelénaglar.

Andra gången jag gjorde naglar hemma, tillsammans med min bästa vän gjordes de längre och heeelt perfekta! Fantastiska och så otroligt sexiga!

De gjordes tjocka med tre tjocka lager av uv-gel och extra breda. Vi använde oss av tippar som var bredare än mina egna och gjorde riktiga ankfötter.

Åh, du underbara tjocklek, och du vackra bredd! För mig är det nästan det som gör dem sexigast.

Men tyvärr fick till och med jag ge in för de praktiska svårigheter som uppstod med den längden på naglar - att jobba och att skriva på datorn blev för svårt.

Men jag njöt av dom i två dygn innan jag filade ner dem till en längd som allt går att göra med!

Mina bebisar är mina älsklingar.

Det kommer stunder då jag inte kan låta bli att stoppa dem i min mun - det är som att smaka på legobitar - underbara plast!

När jag nu är utan, i väntan på att göra nya gelénaglar imorgon med världens längsta tippar skickade ända från Hong Kong, och visserligen bara är hemma och är sjuk; känns det naket. Jag känner inte igen mina händer, är obekväm med att röra vid saker och ting. Allt känns fjuttigt och totalt osexigt.

Men imorgon, imorgon får jag dessa på mina fingertoppar!

Efter imorgon är jag mig själv igen - med tio fantastiska bebisar som jag bryr mig och sköter om som om de vore riktiga barn.

Jag filar till dem nästan varje dag; byter färg på lacket ungefär varannan - de finns inte mycket i världen som är roligare än att måla flera centimeter långa naglar - även om nästan en halv flaska nagellack går åt varje gång.

Jag älskar mina naglar.

Jag klarar av att göra allt med mina naglar och när jag är tillsammans med dem läggs världen framför mina fötter.